Året är ännu inte över, men jag vågar nog påstå att 2016 går till historien som Sveriges hittills mest schizofrena kulturår. Det började under våren med det så kallade Rikstinget för Västerländsk Konstmusik och avrundas med en debatt om hanteringen av det icke-västerländska museiområdet. Varför skulle vi som främst är aktiva på musikområdet intressera oss för det senare, eller ens det första?
Utåt sett ser det kanske inte ut att hänga ihop, men det gör det. Och dessa debatter hjälper oss att kasta ljus över en problematik som visar på hur knasigt värderad den fria musiken är inom svensk kulturpolitik; inte bara ekonomiskt utan också gällande det allmänna förtroendet för den icke-kommersiella musikens kraft som samhällelig förändringsagent.
Jag vill inte offra utrymme på att närmare gå in på motiven bakom den institutionella musikens ”Riksting” i våras. Jag har tagit upp detta tidigare i en intervju i Nutida Musik nr 259/260. Efterspelet är hur som helst intressant. I höstens budgetförslag öronmärker regeringen 58 miljoner i extra stöd till institutionerna. De har fått gehör för uppropet om deras borttynande verksamhet. Den är inte bara exceptionellt dyr i drift, den har allvarliga problem med tillväxten av såväl publik som musiker. Detta har sagts tidigare, många gånger. Men det institutionerna trycker på, i allt större grad, är sitt värde just som institution, det vill säga som kulturarv snarare än musikscen.
Det är här det är dags att tänka till. Den klassiska musiken ser sig som ett slags pumpande hjärta i den västerländska kulturidentiteten Även om man, som jag, har svårt att acceptera denna identitetsbild är det inte detta som är problematiskt. De värnar i första hand om sitt bevarande, inte sin utveckling och inte heller sin relevans.
Vad vill man ha? Den yngre publiken naturligtvis, utan att grundligt fråga sig varför så få lockas, om man nu inte spelar filmmusik till Hollywoodfilmer, kända teman från olika dataspel eller hyr ut lokalerna till bolag med omedelbart vinstdrivande syften. Nu har det fria musiklivet inte heller lätt att nå en yngre publik, eller att nå publik över huvud taget. Men där finns en annan vilja, en vilja som hänger samman med att man ser sin relevans i en mångfald, en röst, ett alternativ. Men villkoren är som bekant minst sagt olika.
Nyligen satte journalisten Ola Wong igång debatten om världskulturmuseerna och deras identitetspolitiska fallgrop, som enligt Wong drivit sina ursprungliga uppdrag åt ett helt annat håll, det vill säga mot en direkt instrumentell politisk verksamhet. Museerna försvarar sig med orden att det är omöjligt att blint uppbära en verksamhet som ofta har djupt problematiska ideologiska rötter, att förvalta ett arv från en annan tid, ett annat samhälle. Här ser man den största faran i att bara bevara. Rättare sagt: samlingarna måste bevaras för framtiden, men de härskna idéerna måste bli historia. I sin tur innebär detta att det som betraktas som historia informerar det framtida. Det ger oss verktyg för att förstå vad vi vill förändra och hur.
Det är ur denna synvinkel inte svårt att se hur regionmusiken finner sin identitet i själva inverteringen av den betydligt mer samtida kulturarvsaspekten. Museet ser omöjligheten i att bara fortsätta att vårda det gamla och nödvändigheten att förändra och problematisera. Konserthuset vill istället driva en musikalisk museiverksamhet genom ovilja till förändring, vilket reellt sett innebär förvaltandet av sitt patriarkala arv och forna tiders formspråk.
Så, är vi kvar i de gamla skyttegravarna? Vad vill jag komma till? Under mina år inom konstmusikvärlden har denna ”strid” mellan å ena sidan den institutionella, klassiska musiken och den nutida konstmusiken eller experimentella scenen å den andra, alltjämt varit en fråga om estetiska preferenser. Avantgardet kontra ursprunget, utveckling kontra permanens. Även om jag är på vippen att också säga ung kontra gammal så stämmer det inte. Det är inte bara missvisande utan också en lögn. Den estetiska frågan är mer en seminarieverksamhet, en diskussion där folk är av olika åsikter och med olikt slipade (eller oslipade) argument. Men faktum är att nu när de kulturpolitiska korten ligger på bordet, tydligt blottade, så måste vi stå upp mot de schizofrena handlingar som å ena sidan står upp för en öppen kultursyn och å andra sidan premierar vakuumförpackning.
Jag jobbar för det fria musiklivet. Inte bara för föreningar utan i förlängningen också för att musiker skall ges en chans att ingå i projekt där de har möjlighet att utveckla sina uttryck. Resurs Ny Musik, Musikcentrum, Musikalliansen, RANK… vi är ganska många idag som arbetar för att hålla uppe en lika enorm som månghövdad verksamhet. I dagarna nås jag av beskedet att RNMs fortsatta verksamhet är hotad och att de utan regionsmedel inte kan göra annat än upphöra med verksamheten. Kan vi ropa: ”Vi är den musikaliska kärnan i den västerländska identiteten”? Nej. Kan vi ropa: ”Utan oss ställs inte längre frågan om identiteter”? Ja!
Johan Redin
Related Posts
« Mimitabu – Sound of Göteborg Vad är grejen med ny musik? »
