I mitten av april åkte RNM och tonsättaren och ljudkonstnären Jesper Norda för att besöka festivalen Tectonics i Reykjavík. Här följer Jespers reflektioner kring skapande, konstnärlig input, några oväntade insikter och en ursäkt.
Hösten 2014 åkte jag för RNMs räkning till Huddersfield Contemporary Music Festival. För mig var det första gången på riktigt länge jag skulle tillbringa så mycket kontinuerlig tid med nyskriven konstmusik och jag hade både väldigt höga och väldigt låga förväntningar. Den gången kom jag hem och skrev färdigt material för en pianokonsert (fortfarande ospelat dock – ligger bara och väntar :-), jag fick en ordentligt skjuts inspirationsmässigt. Det var framförallt ett kort personligt möte med Christian Wollf samt en konsert med hans musik som gav mig många idéer och, kanske viktigare: lust att genomföra dem.
Lik förbaskat satt jag sen på flygbussen från Keflavík in mot Reykjavík och pratade med Dag Rosenqvist och sa saker som:
- jag tror inte att det är så viktigt för mig att förflytta mig fysiskt, jag är rätt bra på inre resor [sic!].
- jämfört med för 20 år sen är det ju idag så otroligt lätt att ha en stor input utan att resa, t ex via internet.
- för att jag ska få ut något av en resa som konstnär måste det nog vara rätt förutsättningar, att jag vet att jag kommer att ha en bra arbetsplats, en tydlig målsättning med resan: Etc etc, bla bla bla.
Det vill säga, trots att jag varit verksam som musiker och konstnär i snart 25 år så tror jag ibland att jag själv kan bestämma vilken input jag behöver för att utvecklas.
Vi började vår vistelse på Berg Contemporary, ett nyöppnat galleri i Reykjavík där vi mötte upp med Finnbogi Pétursson som guidade oss genom sin nya utställning. Finnbogi är en gammal lärare till mig och det var ett glatt återseende. Fin utställning och att se några verk av en av de mest betydande ljudkonstnärerna på plats var en bra upptakt inför festivalen.
Festivalen bestod av två konsertkvällar där samtliga konserter var på Harpa, det rätt fantastiska opera- och konserthuset som byggdes i olika omgångar under finanskrisen runt 2007-2008. Programmet tog plats i lokalerna Northern Lights, en mindre lokal för kammarmusik och performance, Eldborg, den stora konsertlokalen där Islands symfoniorkester tog plats, samt inte minst: foajén. Konserterna i foajén var höjdpunkter under festivalen, två uruppföranden av Hafdís Bjarnadóttir och Ingi Garðar Erlendsson. Två stycken där ett hundratal (?) ungdomar, tillsammans med medlemmar ur Islands symfoniorkester, tog över ljudrummet foajén i kollaborativa improvisationer. Helt vilt och väldigt inspirerande.
Jag hade sett fram emot konserterna med Kira Kira och Goodiepal/S.L.A.T.U.R vilka båda infriade förväntningarna. Framförallt Goodiepals performance tillsammans med kollektivet S.L.A.T.U.R med flera var en otroligt monoton, tröttande och samtidigt roande upplevelse. En slags högljudd visklek där ett musikaliskt motiv vandrade runt i en cirkel av musiker som en och en spelade musikfragment efter bästa förmåga.
Men för att återknyta till Dags och min konversation på flygbussen. Det som på pappret såg ut att vara precis min påse tröttade ut mig totalt. Det som jag har med mig hem som musikalisk inspirationen kom från helt annat håll. I det här fallet var det krocken mellan Peter Ablingers och María Huld Markan Sigfúsdóttirs musik. Där jag i min egen verksamhet står ganska nära Peter Ablinger och långt ifrån María Huld Markan Sigfúsdóttir, blev jag totalt uttråkad av Ablinger, men totalt förförd av Sigfúsdóttir. Jag känner mig befryndad med Peter Ablingers musik, han har en konsekvent konceptuell hållning i sin musik som jag uppskattar och eftersträvar. Men, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… kanske såhär: om någon har lyssnat till min musik och har upplevt samma motstridiga känslor som jag gjorde när jag lyssnade till Ablingers musik så ber jag om ursäkt. María Huld Markan Sigfúsdóttir var ren njutning. Islands symfoniorkester lät fantastisk, akustiken i Eldborg utnyttjades maximalt. Helt grymt.
I övrigt kan jag meddela att vi hade sol och blå himmel nästan hela tiden(!).
/Jesper Norda
Related Posts
« Henrik Denerins reseberättelse från Only Connect ”What You See Is (Not) What You Get” »