När jag hör om bidrag som dras in och stöd som uteblir …
När jag – tillsammans med fem välbekanta ansikten – sitter i en publik och skäms å artistens och arrangörens vägnar för den dåliga uppslutningen …
När jag intervjuar skivbolagsmän som är rädda för att framstå som jämställdhetsivrare …
När jag läser inlägg författade av folk som ser kultursponsring som något odelat positivt …
När jag slås av faktumet att Sveriges ojämförligt största musikevenemang är tävlingar …
… då är det lätt att jag misströstar.
… då händer det att jag för mitt inre öga ser framtiden som ett översvämmat, främlingsfientligt, mansgrisigt och nyliberalt helvete tonsatt av slätstruken och intetsägande musik.
—-
Men lyfter jag blicken igen möts jag av hjältar, inspiratörer, eldsjälar, medmänsklighet.
Världsförbättrarna Impra firar tio år i den svenska jazzscenens tjänst. Festivalerna Sound of Stockholm, Norberg, Hagenfesten och GAS fortsätter att göra allt rätt – deras inkluderande och brobyggande blandningar av genrer och åldrar är precis vad doktorn ordinerade. Nätverket Drömfakulteten slår fast att den elektroniska musikens future is female (för att citera Alix Dobkin). R’n’b-fenomenen Beyoncé, Princess Nokia, Solange och ABRA fyller hitlistorna med genuint spännande tongångar. Klubbarna Brötz, Impuls, Entra och Jazz på Hellsten skämmer bort alla jazz- och improkatter. Etiketterna Kning Disk, IDDB, Xkatedral, Forever United, Northern Electronics och Oma333 får plånböcker att öppnas och stereoapparater att gå varma. Resursen RNM är omistlig.
För att nämna några exempel.
—-
Folk som påstår att musik ”bara är musik” borde hålla käften.
Musik har förmågan att öppna hjärtan, vidga hjärnor. Musik kan ge förtryckta människor en röst, musik kan lyfta upp nya ämnen på dagordningen, musik kan få dig att känna känslor som du inte känt förut.
För att detta även ska fortsätta vara sant i all tid och evighet så kämpar jag vidare.
En löst konsertbiljett, en inhandlad skiva, ett uppmuntrande ord, ett besök i vallokalen – min aktivism må vara blygsam, men den är bättre än inget.
—-
Givetvis inser jag att jag här och nu predikar för kören.
Men när jag blev tillfrågad att skriva den här krönikan beslöt jag mig för att leverera en text som jag själv verkligen behövde läsa. Och då blev det så här.
Vi får alla den musikscen vi förtjänar.
Vi förtjänar inte en sexistisk och rasistisk musikscen som enkom styrs av vinstintressen.