Lindha Kallerdahl har hållit på med det här i 15 år nu. Nu på fredag den 12 december medverkar hon på jazzbolaget HOOBs 10-årsjubileum på Nefertiti Jazz Club i Göteborg. I samband med detta släpper hon även skivan Gold Quintet Solo, som på många sätt är ett bokslut över det som varit. Vi passade på att prata med Lindha om musik, konst och tidens gång.
Nu på fredag medverkar du på skivbolaget HOOBs 10-årsjubileum och i samband med detta så släpper du även nya skivan Gold Quintet Solo, en skiva som i praktiken består av två EPs. Varför gör den det?
Det jag är i just nu är en dubbelhet. Det handlar om att dels vara fullständigt rak och ärlig och att inte kompromissa en tum, överhuvudtaget. Samtidigt som det handlar om att kompromissa helt och fullständigt och låta saker ta den riktning de vill. Ena delen av skivan är en liveinspelning från när vi spelade i Malmö tidigare i år och den andra delen är från en soloinspelning som jag gjorde tillsammans med Åke Linton i min lägenhet i somras. På många sätt är den här skivan ett bokslut över de här 15 första åren.
Solodelen av skivan kom till efter en väldigt sträng urvalsprocess där jag gav mig själv en vecka att gå igenom materialet som Åke och jag hade spelat in, och när jag väl hade gjort mina val så tittade jag inte tillbaka. Det har lätt en tendens att bli lite snurrigt när man har för många val så jag ville arbeta snabbt och strukturerat med det här. På många sätt handlar det såklart om att ta kontroll över sin egen process för att komma framåt. Det blir som en överlevnadsteknik för att inte drunkna i alla val och beslut. Det är så mycket i livet som är flyktigt, som flyter, och då blir detta att sätta ihop någonting sånt här en konkret handling. För mig skulle det till exempel inte bli på riktigt om jag har en studio där jag går runt och skapar musik hela dagen. Livet handlar om så mycket mer än bara musik. Det är sorg och döden, det är folk som lämnar en, saknad, barn och deras reaktioner på världen.
När jag spelar med det här bandet så tar de över fullständigt, och jag har egentligen ingenting att säga om det. Det finns en enorm frihet i det här, där folk får göra eller spela som de vill. För mig handlar det mycket om tillit och jag har absolut inget kontrollbehov i den sortens situationer. De ser mig som jag är och de respekterar mig för den jag är, det finns en öppenhet och en rakhet i det. Sen är de ju också helt fantastiska musiker. Efter vår första konsert var det en person som kom fram och frågade hur länge vi hade funnits, men vi hade ju inte ens repat! En annan sak som är bra med det här bandet är att alla som är med har barn och i och med det så finns det nån slags insikt eller förståelse kring att det finns andra saker i livet som är viktiga. Och det tror jag skapar en avspändhet, att man vågar vila i situationer och lita på varandra.
Du släpper din musik på Göteborgsbolaget HOOB, ett bolag som ägs och drivs av utövande musiker. Hur kommer det sig att du hamnade där?
Jag har släppt idén om att jag skulle vara en människa som aktivt letar upp både spelningar och eventuella skivbolag, så för att vara helt ärlig så är det mycket av bekvämlighet för min del. Jag vill spela live, och jag är helt enkelt inte så intresserad av allting runtomkring det. Så det är väl en slags kombination av bekvämlighet och rädsla. HOOB blir ju en slags trygghet för mig. De är dessutom väldigt generösa med sin kunskap och där finns en solidarisk tanke som jag gillar väldigt mycket.
Hur är Göteborg som stad att verka i?
Göteborg som stad och företeelse har jättestor betydelse för mig. Jag bodde ju i Stockholm under en lång period, men fick total panik av den stan till slut. I Göteborg finns det ett ”ickestressande” klimat och jag känner inte att det finns samma behov av att alltid prestera här som det fanns i Stockholm. Det finns såklart fortfarande en jantelag och en arbetarfeeling som går ut på att man inte ska göra sig till och kanske inte prata för mycket om det man gör, men det finns också en snällhet som jag värdesätter och att man vågar lita på magkänslan mycket mer. Rent musikaliskt händer det jättemycket och väldigt mycket av det händer liksom lite i skymundan vilket gör att man fortfarande upptäcker saker, att man fortsätter vara nyfiken.
När jag var två och ett halvt år gammal så gick jag ut i skogen och svor på att jag skulle ut i världen. Men nu har jag slutat att säga att jag ska flytta till New York. Jag kanske gör det en dag, men då blir det för att det är rätt för mig då, för att jag vill det då. Jag har ju varit runt mycket och spelat, både i Europa och USA, men det är knappt någon som vet om det här och på nåt sätt känns det lite skönt att det är så. Hade jag bott i t ex New York och gjort det jag gör så hade jag varit en konstnär med en annan slags självklarhet, men här i Sverige är inte konsten så exotisk. Vi har ingen direkt tradition av att uppskatta eller lyfta fram konst och kultur här i Sverige. Samtidigt vet jag med mig att jag har en tendens att stänga dörren om mig själv, att vara lite hemlig. Nu försöker jag dock släppa in folk i min värld, att öppna upp den lite mer. Det öppnar såklart upp för att bli dömd och bedömd och då gör man sig själv sårbar inför andra, och det är inte alltid helt enkelt att hantera.
Nu på fredag står du och bandet på Nefertitis scen. Vad kan vi förvänta oss av konserten?
Det kommer att bli dels en solodel med bara mig och sedan en del med hela bandet. För mig handlar det om att ha fasta ramar att utgå ifrån och de här ramarna kan sedan fylla med vad man vill. Man kan utgå totalt ifrån stunden. Jag tänker att alla musiker kan och förstår tid. Man utgår från att vi har 27 minuter, sen handlar det om att fylla den tiden med någonting meningsfullt och att aldrig tveka. Vårt jobb är ju att vara totalt närvarande just då, att veta om vi ska backa, vem som ska leda, om vi ska ta ner eller upp det. Det handlar om att hitta och förhålla sig till ett skiftande fokus. På många sätt är det här bandet en oväntad kombination av människor, men samtidigt är de helt självklara tillsammans. Och jag måste säga att jag längtar så otroligt mycket tills fredag för det är så fruktansvärt härligt att spela med de här människorna.
Läs mer om Lindha Kallerdahl, 10-årsfirande HOOB och nya skivan här:
www.lindhakallerdahl.com
www.hoob.net
www.nefertiti.se
