Nordic Music Days är en årlig festival som de nordiska länderna turas om att hålla i. I år var det Islands tur. Mitt stycke Aisha blev utvalt och därför åkte jag till Reykjavik och till det nybyggda konsterhuset Harpa.
Årets festival var kurerad av Gudný Gudmundsdóttir och Anna Berit Asp Christiansen och hade temat integration. I programmet fanns en jämställd representation av kvinnor och män, något som i konstmusikvärlden är högst ovanligt och som därför verkligen är ett framsteg. Men jag funderar lite över om det är det de menar med integration. I Sverige är ordet integration mer förknippat med mångkultur men festivalen är ungefär lika vit som en isländsk glaciär. Det här är ett problem som inte enbart Nordic Music Days kan lösa men jag hade önskat att vi i iallafall pratade om det, speciellt med tanke på festivalens tema.
Festivalen var väldigt ambitiös. Det var allt från yoga och frågesport till maratonkonserter på tre timmar. Mitt stycke hamnade i kläm av det späckade schemat och var nära att stryka med, men räddas av en hängiven volontär – Maria Ösp Omarsdottir – som styr upp en kör med dirigent på två dagar. Skämtsamt sa man till mig att islänningar har dålig framförhållning. Det hjälper inte direkt mig eller mitt stycke, men det blir ändå ganska bra till slut.
Jag märkte att jag blev väldigt inspirerad av de konserter jag går på och de installationer jag ser. Det känns som konstmusiken är på väg in i en ny era. Den känns liksom utåtriktad. Flera av tonsättarna och konstnärerna på festivalen är runt trettio och det märks. Det är lekfulla, explosiva och samhällsengagerade verk; stycken som är en del av sin tid och som slitigt sig loss från modernismen (det tog tid!). Jag tyckte mycket om Danielle Dahls verk, when the music is playing: be quiet, stay put, don’t clap until the whole piece is over (2015), som driver fint och stillsamt med konsertens form, det var nästa meditativt i sin svala ironi.
Kaj Duncan Davids (är en god vän och jag kan vara lite partisk) stycke Computer Music (2016) som är ett av de sista verken i en hel serie med samma namn, är något av det bästa på hela festivalen. Jag ser det som en kommentar till en ensam men upplyst generation. Det bästa med stycket är att det är intressant både ljudmässigt och visuellt i sitt 1:1 förhållande.
Jag skojar med arrangörerna och säger att jag har mer gemensamt med Britney Spears än Beethoven, de nickar instämmande. Även om jag tycker att den här utvecklingen är bra, får det heller inte gå till överdrift. Jag är på en konsert med SLAETUR som är väldigt underhållande och rolig men kanske ibland på gränsen till tramsig. Jag är å ena sidan vansinnigt trött på pretentiösa stycken som maler och maler, men tröttnar å andra sidan snabbt på musik utan djup eller tanke. Men är detta något att bry sig om (?), det handlar mest om personlig smak. Det viktigaste är ändå att folk håller på. Jag tycker egentligen bara det är trevligt att mer och bredare får plats.
Min festivalupplevelse präglas starkt av mina fina kamrater och kollegor i Konstmusiksystrar; Kajsa Lindgren, Marta Forsberg och Lo Kristenson. Marta och Lo har verk med på festivalen, Kajsa är på Island för att samla material till ett nytt stycke. Vi sticker iväg på små turer till Islands vildmark för att ta en paus från alla ljud. Systerskapet har på många sätt präglat mitt år och jag ser att det sprider sig till de andra nordiska länderna. Vi får ständigt frågor om vår aktivism i Konstmusiksystrar och om hur det fungerar.
Jag medverkade i en paneldebatt med deltagare från alla de andra nordiska länderna för att förklara Konstmusiksystrars ståndpunkt. Diskussionen rör sig just nu kring kvotering och kvalité. Kvotering eller inte kvotering, kvalité är inte ett fast begrepp du kan använda när det kommer till konst eftersom vad som är bra ligger i var persons eget tycke. Men genom att ha en bredd och mångfald kan man nå fler människor som kan ha andra referensramar för vad de tycker är kvalité än den vanliga konstmusikpubliken. Sedan kan man inte tvinga folk att intressera sig, men i det här fallet tror jag att scenen länge verkat otillgänglig genom att den favoriserat sina vita cis-manliga tonsättare.
Nästa år är det Sveriges tur, då blir det i London. Det kanske är lite märkligt att det ska vara i London men de är tydligen för att det ska kombineras med Southbank Centrals firande av Nordisk kultur. Men kan söka fram till den 23:e oktober. Kanske ses vi där?
Läs mer om Kajsa Magnarsson här.
Läs mer om ansökan till Nordic Music Days 2017 här.