Jag läser i SAOB om ordet uthållighet.
Här finns förklaringsord såsom ihärdighet och seghet.
Där finns ett citat som förklarar: ”De moraliska kvaliteterna.. mod och förtröstan, uthållighet och tålamod, tappert sinne och förmåga att utan knot och klagan fördraga ödets skickelser.”
Jo. Det sammanfattar ganska väl hur en kulturarbetare, i synnerhet en frilansande sådan, bör fungera och vara funtad. Formuleringen låter ju lite gammalmodig och utmålar för mitt inre en ganska dyster och plågsam tillvaro. Det stämmer ju inte så bra med min inre bild av en kulturarbetares liv. Tvärtom! Allt det som gör oss till just konstnärer och kulturarbetare är ju allt annat än plågsamt. Vi drivs av lust och nyfikenhet att skapa nytt, undersöka, bearbeta, tolka, förmedla, utveckla, inspirera och inspireras.
Vid sökningar på nätet får jag även följande ord som synonymer till uthållighet:
ståndaktighet, flit, iver, engagemang, styrka, vigör, vitalitet, energi, stabilitet, sisu, tåga, kraft, kondition.
All den kreativa energin som driver kulturarbetaren att utöva just sitt professionella värv måste även åtföljas av en god portion uthållighet. Det gäller kulturarbetare på de flesta områden, från enskilda utövare och skapare till producenter och arrangörer, för att nämna några.
För de kulturarbetare som väljer (ordet ”väljer” kanske kan diskuteras?) att leva i frilansvärldens spänningsmättade atmosfär är utmaningarna ibland (och återkommande) både omänskliga och orealistiska. Arbetsbeskrivningen för en frilansare är ofta omfattande. Och vad mer är att du får lära dig mycket av arbetet själv när du kommer ut i arbetslivet; trial-and-error/learning by doing.
Vi vet redan att det krävs så mycket mer av en musiker än att vara talangfull och hantverksmässigt bra för att hålla sig kvar i branschen; du måste ofta vara din egen bokare, din egen marknadsförare, din egen producent etc. Tills du har råd själv, att anställa den kompetens(!) som krävs för dessa arbetsuppgifter.
I början finns den fantastiska spring-i-benen-jag-får-äntligen-komma-ut-i-verkligheten-och-göra-det-jag-alltid-drömt-om-på-riktigt-energin. Den är verkligen fantastisk, i ordets verkliga betydelse. Med tiden erhåller du värdefull kunskap och erfarenheter kring den bransch du verkar i. Du får lära dig att hantera bakslagen och svackorna parallellt med allt det underbara, roliga och kreativa arbetet. Uthålligheten är en lika fantastisk och underbar egenskap!
Som frilansare ska du helst inte heller ha några längre perioder borta från den scen där du vill vara verksam. Din (mer eller mindre ständiga) synlighet (läs: existens) i branschen är av högsta vikt för att inte falla i glömska och därmed arbetslöshet. Ibland löser sig det sig genom att du ju syns/finns när du är ute och jobbar, det sköter sig liksom självt det där systemet. Men så kommer det kanske perioder av koncentrerat, enskilt, arbete då du inte har samma dagliga kontakt med kollegor. Då är det av största vikt att du kompenserar din (chimära) frånvaro från arenan genom att ”mingla” och synas ”därute” på andra sätt. Gör alltså helst ingen jorden-runt-resa och iakttag försiktighet med ”pröva på nåt helt annat för att få lite ny energi och inspiration” under någon längre tid….
Och vad du gör – bli inte sjukskriven en längre tid utan att se till att under den tiden ta alla chanser att träffa kollegor och andra viktiga personer, allt för att försäkra omgivningen om att du är tillbaka vilken dag som helst – i toppform så klart!
Kontakter och nätverk är färskvara, de måste underhållas för att vara aktuella och relevanta. Syns du inte – finns du inte. Så enkelt är det. Gå på konserter och festivaler, prata med folk, var aktiv på sociala medier etc. I annat fall får du oftast inleda ditt återinträde med lite extra arbete på att återuppstå i branschens medvetande.
Uthållighet är kanske den viktigaste egenskap en kulturarbetare måste besitta. Att inte låta sig slås ned i motgång. Att orka just när du egentligen inte orkar. Att minnas, och lita på, att orken kommer tillbaka efter en svacka. För det gör den allt som oftast, även om vi sällan tror det när vi är i den berömda svackan.
En del kommer, efter ett antal prövande år i branschen, ändå fram till att det inte är värt allt slit som inte har med själva musicerandet, koreograferandet eller skådespelandet att göra. Omskolning föreligger. Det betyder inte nödvändigtvis att alla åren som frilansande kulturarbetare har varit bortkastade, erfarenheterna och kunskaperna är aldrig bortkastade. Men medan några gör valet att skifta bana utifrån en lust att få göra det där andra, så finns det också alltför många som ser sig tvingade att hitta ett tryggare sätt att försörja sig; hade villkoren sett annorlunda ut hade de fortsatt vara konstnärer.
Vilka andra akademiskt högutbildade yrkesgrupper förväntas utföra flera andra arbetsuppgifter parallellt med det som de är utbildade till? I många fall förväntas den frilansande konstnären även att driva sin verksamhet i företagsform, vilket kräver ytterligare kunskap och tid.
Hållbarhet:
”…som kan fungera under lång tid.”, läser jag på nätet om ordet.
I SAOB om ordet hållbar: ”som håller. står sig. varar länge; stark, motståndskraftig.”
Hållbarhet är något som vi pratar allt oftare om. Åtminstone då det gäller miljö, mat, klädtillverkning, byggnation m.m. På sistone har det talats mer även om kulturens betydelse för ett socialt hållbart samhälle. Men när ska vi börja prata om hållbarhet inom kulturen? Ett levande, hållbart kulturklimat för alla fritt verksamma konstnärer och aktörer? Där långsiktighet är eftersträvansvärt. Där det är meningsfullt att starta en ny verksamhet som ska få utvecklas över tid. Och då menar jag något längre än tre år…
Hur skapar vi hållbara kulturarbetare? Det handlar om människor – det handlar om konstnärer – det handlar om kompetens – det handlar om ett hållbart kulturklimat. Ett kulturklimat där ett långsiktigt tänkande ses som något positivt och värdefullt.
Jag väntar med spänning och förhoppning på resultatet av Kulturdepartementets nyligen tillsatta utredning kring konstnärernas villkor. Jag hoppas att hållbarhetsaspekten är något som den ska titta närmare på. Det stora misshushållandet med kompetensen, människorna och initiativrikedomen inom landets konstnärliga kår måste upphöra. Läget är ohållbart – i dubbel bemärkelse. Jag väljer att tro på att utvecklingen av ett hållbart samhälle i framtiden även ska omfatta konstnärer och andra viktiga kulturarbetare.
Till dess vill jag uppmuntra oss alla att ägna tankar och samtal åt funderingar på hur vi kan bidra med goda idéer och fler samarbeten, inte bara konstnärliga. Kanske kommer kooperativ-konstruktionen att bli vanligare framöver?
Jag önskar härmed alla ett fruktbart och stimulerande 2017. Och 2018. Och 2019. Och mycket, mycket längre framåt än så!
Related Posts
« Fartyg6 Tack och hej »
