Den 9-13 mars befann sig musikern och projektledaren Elsbeth Bergh i Bergen för att besöka festivalen Borealis. Här följer hennes reseberättelse från några intensiva dagar i mars.
Vilket perspektiv ska jag utgå ifrån? Arrangörsperspektivet eller musikerperspektivet? Jag sällar mig till de 200-300 personerna i publiken och vandrar runt med dem… vandrar runt i denna underbara stad som – festivalen till ära – badar i sol! Jag är imponerad av det stora antalet nyfikna människor som besöker Borealis och succesivt, under festivalens gång, inser jag att de flesta faktiskt är bergensare rätt och slätt, och inte ditresta specialintresserade experter på samtidsmusik. Bergen är en universitetsstad med ansiktet vänt utåt världen, men det geografiska läget kan tänkas påverkas av ”centrum-periferi”-problematiken, vilket brukar medföra en trängtan efter att vara i centrum. I alla fall har festivalen bestämt sig för att på alla sätt genomsyra staden. Det händer på biblioteket, på vetenskapscentret, på kulturcentret, i kyrkan, på teatern, i det gamla slakthuset, på ljudkonst- och elektronmusikcentret och i alla tre konsthallarna. Själva navet på festivalen är det underbara Landmark, samlingslokalen i Bergens konsthall, där det förutom konserter, samtal och filmer, är allmänt häng som gäller. Det övergripande intrycket jag fick av festivalen, vilket också bekräftades i samtal med det trevliga festivalteamet, var att honnörsordet är samarbete.
Festivalens underrubrik DIY, do it yourself, associerade jag först till den utsuddade gränsen mellan komponist och musiker inom den nutida konstmusiken, där komponisten å ena sidan mer och mer ”skitar ned sina händer” genom att vara med i utförandet och musikerna å sin sida tar komponerandet i egna händer. Men begreppet kröntes på torsdagsnatten då Egyptian Females Experimental Music Sessionhade konsert på Elektronmusikstudion, Østre. Gruppen var elever till den legendariske sound art-pionjären Ahmed Basiouny (som tragiskt dog på Tahrirtorget 2011) och har sedan dess fortsatt sina ljudkonstexperiment på egen hand.
Festivalen öppnade i BAS, Bergens arkitekthögskola, en alternativ högskola med speciellt förhållningssätt till arkitektur, som huserar i en gammal spannmålssilo, nu transformerad till ett virrvarr av studios men med bibehållen industriatmosfär. Om skolan har skrivits: “Both the curriculum and the student work that I have seen at Bergen School of Architecture points towards an anthropological and ecological architecture, which is the most important direction that I think architecture should take advance in the current phase of western culture. A culture threatened by false techno-economic rationalism, consumerist materialism, shallow internationalism, and detachment of architecture and life at large from their mytho-poetic essence.”
Bergen har rykte om sig att vara i framkant när det gäller nytänk inom de konstnärliga utbildningarna och vetskapen om detta väcker redan från början frågeställningen om huruvida musiken jag kommer att möta rymmer politiska budskap eller om det är i min egen föreställningsvärld det får ske. Det kommer att visa sig senare under festivalen på Cornerteatret, där Object Collection framför It´s all true, att det politiska budskapet i texten som skådespelarna framför är behållningen som gör att jag står ut med att tryckas som ett frimärke mot ryggstödet i den obarmhärtiga musikaliska gestaltningen.
Öppningskonserten på BAS bestod av en vandring genom byggnadens alla vinklar och vrår och var som en typisk ouvertyr, med den föraning som hör till, om vad som skulle ske under resten av festivalen. Sjöförsvarets Musikkorps inledde med en skruvad traditionell fanfar som övergick i evighetsdroner, avbrutna av en motett på bilhorn spelad av Ensemble Pamplemousse utanför på kajen. I nästa rum spelade den lokala ensemble Avgarde som är en av de typiska sammanslutningar av komponister, musiker och publik som bidrar till att göra Norge så framgångsrikt inom nutida musik. Vandringen gick vidare ut på kajen i natten, en snabb glimt av det oändliga västerhavet, och sedan ned i underjorden, där John Chantler framförde sitt elektroniska verk för tom silo där bl a ljudet av orglar ekade i den episka akustiken.
Många av oss kastade oss sedan på en buss in till centrum för att trängas en timme i Rom8, ett konstrum som liknar den tillfälliga utställningslokalen A Venue på Avenyn i Göteborg, med sin absoluta tillgänglighet direkt från gatan i shoppingkvarteren. Där byggdes sakta den performativa installationen Incorporate upp av konstnärskonstellationen Stine Janvin Motland/Lasse Marhaug/Greg Pope. Jag går nu över till arrangör och musiker-perspektivet eftersom det var det här som lockade mig till festivalen. Verket Incorporate intresserar mig särskilt med tanke på mitt projekt Klangbotten, där jag för ett samtal med företrädare för samtidskonsthallar i Västra Götalandsregionen om gränsöverskridande samarbete mellan musik- och bildkonsten. I samtalet försöker vi bryta upp invanda föreställningar om rum för konsten, vare sig det gäller bild eller musik.
Incorporate väckte många tankar, både om tillgänglighet, konstnärens integritet och vem som äger partituret. Publiken fick vara med när hela installationen byggdes upp, fick se de små beståndsdelarna och hur de fogades samman vilket gav en känsla av delaktighet. I den konstnärliga idén ingick även att man bjöd in tre konstnärer att under festivalen, vid varsitt tillfälle, intervenera i installationen. Det problematiserade frågan om vems verket är. I och med att konstnärerna i Incorporate arbetade med tänkta ljud inne i en kropp och videoprojektioner som visade bilder tagna inne i en mun, betonades sårbarheten i konstnärens arbete, och interventionen kunde associeras med ett fysiskt övergrepp. Men man kunde också tolka inbjudan till de andra konstnärerna som ett tecken på öppenhet och ett överlämnande av en stafettpinne och att konstnärens arbete nu var färdigt.
Läs mer om Borealis på www.borealisfestival.no